En neuropsykologisk utredning syftar till att utreda en persons kognitiva funktioner, t ex olika aspekter av minne, språk och rumsuppfattning. Den inbegriper traditionellt bedömning av abstrakt tänkande, audioverbala receptiva och expressiva funktioner, visuospatiala receptiva och expressiva funktioner, motoriska funktioner, minnesfunktioner, uppmärksamhetsfunktioner, exekutiva funktioner och personlighetsvariabler (Lezak 1995).  Senare års intensiva forskningsutveckling inom social kognition i neuropsykologisk mening motiverar införlivandet av en ytterligare dimension i klinisk neuropsykologisk utredning. Social kognition i neuropsykologisk mening kan definieras som förmågan att uppfatta sociala stimuli, representera och tolka social information, samt att handla ändamålsenligt och situationsanpassat utifrån sådan information. Social kognition påverkar såväl oreflekterade som viljestyrda beteenden levnadssätt (Adolphs, 2001).
 
Referenser:

Adolphs R. (2001). The neurobiology of social cognition. Curr Opin Neurobiol. 2001 Apr; 11(2):231-9.
Lezak, M.D. (1995). Neuropsychological assessment. (3rd ed). New York: Oxford University Press.

Syftet med att genomföra en neuropsykologisk utredning kan vara:
•    Kartlägga en persons kognitiva profil och utifrån vilka förmågor som är nedsatta och vilka som är intakta ge underlag för åtgärdsplanering.
•    Hjälpa till att ställa diagnos.
•    Ge personen större insikt i sin egen neuroprofil och erbjuda verktyg för att på ett mer adekvat sätt kunna förhålla sig till sina eventuella svårigheter.
•    Bidra till att utveckla behandlingsarbetet och/eller omvårdnadsarbetet kring personen

Hur går utredningen till? 
Personen informeras om syftet med utredningen, vilka som får ta del av utredningen, vad resultatet ska användas till och hur och när personen själv kommer att få reda på resultatet samt hur testproceduren går till.
 
Anamnes innebär inhämtande av bakgrundsinformation såsom ev. nuvarande diagnos, tidigare utredningar, behandlingskontakter, andra sjukdomar, medicinering, utbildningsnivå, yrkesbakgrund och social situation.
 
Utredningens metoder beror på syfte, typ av utredning och frågeställning. Det finns flera neuropsykologiska och psykologiska tester som kan användas. Man gör ett standardiserat begåvningstest som heter WAIS (Wechsler Adult Intelligence Scale). Specifika test som undersöker minne, uppmärksamhet, exekutiv funktion mm finns också att tillgå.
 
Det är viktigt att få information om subjektiva besvär. Vad upplever klienten för besvär? Vad har hänt över tid? Man gör en klinisk intervju anpassad efter anamnes och diagnos och inhämtar även information från anhörig i vissa fall.
 
Observationer i testsituationen görs alltid och man tittar på sådant som arbetstakt, uthållighet, uttröttbarhet, frustration, impulsivitet, svårigheter med syn/hörsel, distraktioner, stresskänslighet. Hur tar sig personen an uppgifterna? Har hon/han svårt att komma igång/avsluta?  Adekvata strategier? Flexibilitet? Impulskontroll? Reaktioner på framgång och motgång? Bedömning av sin egen prestation? Förmåga att tillgodogöra sig feedback? Uthållighet/Koncentration/Uppmärksamhet. Dessa observationer är väldigt viktiga, både för att förklara/bekräfta testresultat samt att få en uppfattning om hur personen fungerar i sin vardag.
 
Vid bedömningen görs en kvalitativ analys av testdata, anamnes, klientens subjektiva besvär och observationer. Hur ser den kognitiva funktionsprofilen ut? Jämn eller ojämn? Olikheter mellan verbal och icke-verbal del? Finns några signifikant avvikande deltest? Vad kan finnas för förklaring till dessa? Finns något genomgående mönster i deltesten? T.ex. perseverationer, ett mer konkret än abstrakt tänkande, helhets- eller detaljseende? Tänkbar skadelokalisation? Finns faktorer som kan ha påverkat utredningen, t ex. medicin och motivation?
 
I utlåtandet som skrivs finns information om exekutiva funktioner, emotioner och om utredningens resultat stämmer överrens med subjektiva besvär och andra utredningar. Det innehåller rekommendationer om behandlings- eller rehabiliteringsinsatser som kan bli aktuella, anpassning av miljö, råd till anhöriga och annan behandlings/omvårdnadspersonal, mediciner. Finns behov av annan behandling som terapi eller stödsamtal? 
 
Återkoppling till personen som genomgått utredningen är en viktig del där man diskuterar igenom utredningen tillsammans. Meningen är att personen ska få ökad förståelse för hur han/hon fungerar, bekräftelse av egna erfarenheter samt hjälp att hitta nya strategier.